teatterijuttu

Skräckens och utsatthetens dimensioner undersöks i en nyskapande trans-maskföreställning.
Det uppstår en riktigt fungerande skräckstämning i det skumt upplysta scenrummet när det dyker upp en maskförsedd, vitklädd vakt som i kommandoton börjar skälla på publiken. Man känner sig utsatt, som ett barn, krigsstämning uppstår, tankarna går till upplösningen av det forna Jugoslavien. Det är skickligt utfört och i Max Bremers regi finns över huvud taget många nyskapande och engagerande element. Tillsammans med Paula Koivunens och Ida Salminens visualisering blir det en helhet som inte lämnar någon ro.

Teatteri Venus vinnlägger sig i den här tvåspråkiga (men fåordiga) föreställningen om att bryta upp stängslet mot publiken och göra publiken mer delaktig i spelet. För utvecklingen av svensk- och flerspråkig teater i Finland är det här en riktning av grundläggande betydelse: Många tycks ju gå ganska oberörda från den traditionella scen/salong-indelade teatern på svenska.

Läktarna är alltså ett slags åkdon och publiken skjutsas omkring i scenutrymmet: Känslan är lite som på barndomens Spöktåg. Ovanför alltsammans, som en allsmäktig gud, snurrar ett gigantiskt och spretigt fågelbo. Vi kommer fram till hemmet där familjen finns.

Metoden trans-mask, utvecklad av bl.a. Keith Johnstone och Suzanne Osten, visar här sina möjligheter: Familjen bär gasmasker – så enkelt, men med många implikationer. Framställningen snuddar kanske ibland vid det övertydliga, men de upprepade momenten ger ändå vardagsprägel och autenticitet.

Snart befinner vi oss i berättelsen om Hans och Greta, en folksaga om det allra innersta i människan, om beroende och rädsla. Spisen får som bekant en central roll, här med ett skärande falskt hjärta påklistrat. Fantasin i maskspelet visar ingen hejd, det är bara för publiken att hänga med, låta sig överraskas.

Masken blir någonting levande, en del av människan, av varandet. Det här sker t.ex. i den scen där Hans i Max Bremers gestalt uppenbarar sig med bulldeg som mask. Det är någonting obestämt smärtsamt i just den scenen, en känsla av utsatthet som inte riktigt går att förklara. Däri har den här föreställningen sin största verkan; den tar oss med till barnvarandet.

Det svåra och intressanta med den här berättelsen är fokuseringen på rädsla, och på en tematik som cirklar kring brott och straff, dömande och rättskamp, den skadande modern. Det här tillfället att undersöka den tematiken ska man absolut inte missa: Max Bremer, Sam Huber, Paul Holländer, Åsa Nybo och Ida Salminen gör sitt bästa för att leda oss in på de här svårtillgängliga markerna. För det är ju så, att ingenting förmår kontrollera oss så som rädslan.

Monika Holmström
22.4.2010

Foto: Heidi Strengell

Det falska barnet – Valelapsi

Premiär på Teater Venus/Universum 13.4.2010
Regi: Max Bremer
På scen: Max Bremer, Sam Huber, Paul Holländer, Åsa Nybo & Ida Salminen
Visualisering: Paula Koivunen, med assistent: Ida Salminen
Ljusdesign: Pekka Pitkänen
Ljuddesign: Sam Huber & Max Bremer
Ljus- och ljudtekniker: Mirva Jantunen
Foton: Heidi Strengell
Affischbild: Stefan Bremer
Läktarkonstruktion: Nicke von Weissenberg, Mikko Seppälä & Pontus Gylling
www.universum.fi

  OURVISION GOES DANCING
  WICKED
  END IT LIKE B*CK***
  LE FIL SOUS LA NEIGE
  VARJOFINLANDIA
  HOLOGRAM WALLS
  STAGE 2010
  PIMEÄ HASSU AINE
  LÄÄKÄRI VAIKKA VÄKISIN
  BARBAARIT - KAIKKI KÄSI KÄDESSÄ YHTEISEEN HAUTAAN
  ILTAA, NIMENI ON ANTON TŠEHOV
  CYRANO DE BERGERAC
  HELSINKI PRIDE 2010
  KUNINGAS JA HEVONEN
  PIKKU PIETARIN PIHA
  KUSTAAN PERILLISET
  PAKKOMIELTEENÄ MINÄ
  AGA-BOOM
  YHDESSÄ
  MYÖTÄTUNTO
  RUTTO
  ZACHE, TÄHTI JA KANERVANKUKKA
  VAIMONI ON TOISTA MAATA
  TODELLISUUDEN TUTKIMUSKESKUS
  CIRKO 2010